Det var nästan ett år sedan jag skrev sist. Bara, wow! Jag skriver fortfarande helst om Martin. Men jag är ju journalist, tydligen. Sen sist, då jag satt på DN och väntade på att nån skulle blow my cover, har jag startat och avslutat ännu ett så kallat modemedieprojekt. På SVT:s webb den här gången, det bar till och med mitt namn.
Av alla känslor var det mest frustrerande. Vi blev runtbollade på olika avdelningar, vi sysslade ju med ett projekt framtaget endast för den för svt:are så problematiska webben. Till slut satt vi vid lastkajen, två trappor ner och i fullständig isolation. Folk gick genom vårt rum utan att säga hej för att komma till rökrutan.
Det gjorde att vi blev bittra, jag och min älskade kompanjon. Inte tillräckligt kreativa och engagerade. Det var andras fel men lika mycket vårt, för vi blev bittra alldeles för snabbt. Men att vara så pass krass går inte an nu i efterhand, när projektet lagts ner. Folk tycker att jag är självkritisk i överdrift. Jämrar över hur sjukt och orättvist det är att projektet inte fick förnyat förtroende.
Hey, jag kan tycka att det räckte, vi publicerade material i tio månader. Men folk runt omkring mig vill inte höra på det örat. Nostalgi är bekvämt, det vet vi alla. Men jag var mitt i det förbannade projektet och kände att jag inte utvecklades. Så tack och hej SVT, ni lyckades inte hålla kvar mig. Jag är inget offer, liksom, hallå 2008.
Jag har svårt att skilja på vad som är självkritik och vad som är sunt förnuft, vilket jag funderar en del på just nu. Vissa tyckte att vårt projekt var genialiskt. En modeblogg som utgick från att människor använder sina kläder för att kommunicera med omvärlden, aktivt eller för att de var tvungna. Jag vet inte om jag håller med. Längre, ämnet är uttömt för mig. Jag vet inte vad som är intressant att säga vad det gäller kläder längre. Och om projektet var vettigt eller inte.
Men jag är fortfarande löjligt förälskad i Martin. Igår firade vi tvåårsdag med filmen De ofrivilliga och brunch på Zink. Jag gosade in mig i hans kind ännu fler gånger än till vardags.
måndag 29 december 2008
lördag 12 januari 2008
I can't get enough of you
Jag funderar ofta, nästan varje dag, på vilken mening, vilket uttryck, som bäst sammanfattar vad min kille betyder för mig. Jag brukar komma fram till att uttrycket jag letar efter är "I can't get enough of you". (Det funkar såklart inte lika bra på svenska, så jag låter det vara.) Jag väger det mot andra uttryck och utvärderar dess betydelse och kommer fram till att det är det mest talande, mest övergripande, mest definitiva, mest betryggande, mest känslomässiga. Jag kommer alltid av överväldigas av min kärlek till honom. Den svallar över fortfarande och jag ryser varje gång jag ser honom. Vi har varit tillsammans i 1 år och 15 dagar. Och det är nästan det enda som jag vet säkert och som jag skulle kunna skriva spaltmetrar utan att tveka om.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)