Blow my cover

Nu sitter jag här på DN och väntar på att nån ska blow my cover. Att nån ska avslöja att jag bara har tur och inte är så värst påhittig. Förr eller senare är det breaking news på Resume. Till dess fortsätter jag låtsas.

Excuse me, there's a lobbyist in your nursing bra

I Washington Street Journal kan man läsa om en problematik som känns fräsch och karakteristisk för 2000-talet, så jag tänkte dela med mig. Artikeln handlar om att barn, när de tappat bort sig i det amerikanska shoppingcentret, bör söka sig till en gravid kvinna, en kvinna med barnvagn eller en mormor för hjälp. Det är råd som polis och intresseorganisationer ger.

"Virtually all of the time, if a child is lost or in trouble, he will be safe going to the nearest male stranger", försvarar forskaren Benjamin Radford.

Vilken polemik, vilken grund för en sassy artikel!

Föräldrar uppmanas att inte anställa manliga barnvakter, fotbollstränare avråds från att röra vid sina spelare och flygbolag placerar minderåriga passagerare som reser ensamma bredvid en kvinna.

Och vi har kommit långt på vägen till lösningen. Snart är vi där. Tack Washington Street Journal.

Rubriken kommer från nästa inlägg på sajten där jag fick nys om WSJ-artikeln. Det är däremot läsvärt på riktigt.

Sofis dyra tuttar

Eleonore, min snart inte längre kollega, och Elin, som kom till Stureplan ungefär då jag slutade, är inbjudna till P3 för att prata mode. Ja men mys. Tur att det är inte är göteborgsredaktionen i alla fall. De har blivit ombedda att ta med sig tre höstfavoriter till studion.

För ett par veckor sedan satt Daniel Lindström och Sofi Fahrman på liknande sätt i Gomorron Sverige med sina favoriter utplacerade på soffbordet.

Och det är precis där som dagens modejournalistik dör. Sveriges Radio och Sveriges Television definierar mode som plagg i butik.

Jag kommer inte sakna det. För då, klockan 15 som jag nämnde sist, då fick jag veta att min modetidning ska dö.